Therese

Nu var det två år sen du tog ditt sista andetag. Kommer fortfarande ihåg hur jag kände när mamma ringde från sjukhuset och sa att du dött, det var som att jorden gick under för mig och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag trodde att du skulle klara dig. Saknar dig så otroligt mycket morfar. 
Han åkte in på en rutinoperation, eftersom han hade ett ärr på pulsådern. Men när de hade gjort klart allting och skulle sy igen så brast allt. Under den "nya" operationen fick inte levern något syre, men läkarna trodde att den skulle klara sig, även fast de inte trodde att morfar skulle klara den andra operationen.
Efter operationen låg morfar nedsövd i över en månad eftersom han hade så svåra smärtor. För exakt två år sen ringde pappa mig när jag slutat skolan och sa att morfar hade blivit sämre och att mamma, mormor och mina två morbröder åkt upp till honom för läkarna trodde att det var hans sista timmar. Han hade fått blodförgiftning och läkarna valde att inte göra något och klockan 18:10 tog min morfar sitt sista andetag.

När morfar försvann så försvann även en bit utav mitt hjärta, den biten kommer aldrig komma tillbaka. Och ingen förstår nog aldrig hur mycket morfar betydde för mig. Min morfar var nästan allt för mig, om jag var sur kunde han och mormor komma hem och genast när morfar kom genom dörren och sa något så blev jag glad. Det är svårt att förklara för någon som inte kände min morfar hur det känns att mista en sån oerhört glad och snäll människa. För er som träffat morfar förstår nog vad jag menar.
Fan, jag vill bara dra tillbaka klockan så att allting blir bra igen. Eller att någon väcker mig ur den här hemska mardrömmen och ger tillbaka min morfar.
Och när jag fick reda på att jag aldrig mer skulle få se dig, så gick det upp för mig att jag aldrig mer kommer få höra din röst och den välkända frasen: "Hej, jag heter Björn men kallas även för Nallebjörn!"